I avsnitt 11 av Migränpodden återvänder vi till favoritämnen som triggers, läkemedelsöveranvändningshuvudvärk och episodisk respektive kronisk migrän.
Och så pratar vi om stigma, arbetsliv och myndighetsbeslut som önsketeman för kommande avsnitt. Vi tror, kort sagt, att ökad kunskap leder till lättare sjukdomsbörda.
Musik: Sharing Silence med KORALL. Från albumet Psychedelic Sunblock.
För dig som föredrar att läsa kommer en redigerad utskrift av samtalet här, inklusive länkar till vissa begrepp och ämnen som nämns i avsnittet.
Leonora: Hej och välkomna till avsnitt 11 av Migränpodden. Vi som gör podden heter Malin Östblom och Leonora Mujkic. Vi är personer som själva lever med migrän och som brinner för att sprida kunskap om migrän.
Malin: I den här podden pratar vi om sjukdomen och allting runt omkring sjukdomen, vi ger inte medicinska råd eller rekommendationer. Den rollen är det sjukd… sjukvården som har. Däremot kan vi genom vårt samtal kanske väcka tankar och idéer hos er som ni på olika sätt kan ta vidare.
Leonora: Hur mår du idag, Malin?
Malin: Ja, som du hörde så sa jag ju alldeles nyss här att det är sjukdomen som kan ge råd, jag har lite afasi, kan man väl säga.
Leonora: Jag hörde det.
Malin: Och är lite på en annan planet, tror jag. Det har varit för mycket stress på sistone. Jag sover dåligt och de här trafikljusen vi har pratat om. De dyker upp i annan form än vi pratade om senast för mig just nu. Jag drömde förra veckan att jag skulle ansöka om att bli handledare för övningskörning, berättade jag det? I den här drömmen så skrek hela mitt inre nej, jag vill inte och sen dök det upp massor av trafikljus. Väldigt märkligt.
Lenonora: Det här är för bra.
Malin: Egentligen handlar det nog om att jag behöver sakta ner, jag behöver inte ens gå till någon för att få hjälp med att tolka det. Men det känns också tydligt att jag styr inte själv just nu, det är en massa yttre omständigheter som har taktpinnen eller ratten. Vilken bild man nu väljer. Du då, Leonora?
Leonora: Ja, alltså jag har ju inget körkort så en bra handledare skulle inte skada för min del. Men jag tror inte att jag skulle välja dig just nu.
Malin: Klokt!
Leonora: Hur mår jag – jo, men ganska bra jämfört med ditt trafikljuskaos. Utöver mina vanliga migränsymtom så har jag haft mycket yrsel den senaste tiden. Omgivningen, eller om det är jag, rör sig på ett sätt som inte stämmer. I övrigt är det ju det här med våren. När vi spelar in det här är det slutet av mars – i manuset stod det faktiskt “mitten av mars” först, men vi har haft många röda dagar här – det är slutet av mars och dagarna är ljusare. Jag tycker att det är härligt men också besvärligt eftersom jag är ganska ljuskänslig. Jag står ju här nu och spelar in med solglasögon på. Det är mest under migränanfall som jag är ljuskänslig men även mellan anfall. Men det som är annorlunda i år jämfört med tidigare är att jag har insett att ja, jag är ljuskänslig men det är inte något som triggar anfall – dem får jag ändå. Det är ju ganska stor skillnad mellan de två, att det är en trigger eller att det är obekvämt, och det har gjort att jag inte är rädd för att råka få solen i ögonen eller för det där vassa ljuset i vissa matbutiker. Hur har du det under våren och sommaren när det blir så ljust?
Malin: För mig har nog, genom åren, inte ljuset varit så farligt, även om det är jobbigt under anfall förstås. Jag tycker egentligen att mörkret är svårare för måendet rent allmänt. Om man tänker depressionsmässigt. Däremot är våren en utmaning för jag är pollenallergisk och för mig påverkar allergin migränen negativt. Och nu får du lite snillen spekulerar om saker de inte har nån aning om.
Leonora: Kör!
Malin: Jag vet inte om det är den ständiga retningen runt ögon och näsa, för jag tänker ju då på trigeminusgangliet, eller om det är den här inflammatoriska processen som är igång kanske. Det kanske någon kan svara på. Men nu håller jag sedan 1,5 år tillbaka på med en hypersensibilisering mot björkpollen, det är som en sorts vaccinering, via min allergimottagning och förra våren mådde jag redan bättre. Förhoppningen är att det ska bli bättre år för år. Det vore skönt att slippa den där superdippen i migränen som jag brukar ha på grund av allergin mellan mars och juni varje år. I övrigt är det solglasögon på och gärna sitta i skuggan. Men det är tolererbart om jag slipper att också vara helt igenkloggad, zombietrött och ha den envisa allergihuvudvärken som i mitt fall också sätter igång ännu mer migrän. Ännu mer då än i vanliga fall!
Leonora: Ja, vi kan väl konstatera då, åh det är ett sånt politikerord, men nu sa jag det. Vi kan väl konstatera att gränsen för vad som känns tolererbart är rätt färgad av vad man är van vid i övrigt.
Malin: Ja, men så är det väl!
Leonora: Du, i dagens avsnitt tänkte vi sammanfatta Migränpodden hittills. Vi har ju gjort tio avsnitt där vi har berört olika ämnen och vi har fått många mejl och kommentarer från lyssnare. Så en summering som också leder till en väg framåt, kanske? Vad tror du om det?
Malin: Alltså det känns jättekul! För det är helt otroligt – tio avsnitt redan. Det ska bli roligt att summera och försöka knyta ihop lite trådar. Vad har vi lärt oss hittills, vilka nya frågor har det lett till – för oss och för er lyssnare – och vad planerar vi att göra härnäst?
Leonora: Jag vet inte om du kommer ihåg det men det var ju en person – som arbetar med migrän, kan man säga – som frågade om det verkligen finns material för särskilt många avsnitt av en renodlad migränpodd. Nu har vi gjort tio avsnitt, som sagt, och jag tycker att vi bara har skrapat på ytan vad gäller den här sjukdomen; hur den påverkar den som är sjuk, personens anhöriga, kollegor och i förlängningen samhället.
Malin: Ja, jag minns det. Och jag kommer ihåg att vi blev förvånade över frågan just för att migrän är en så komplex sjukdom som påverkar många människor på så olika sätt. Men det handlar förstås om vilket perspektiv man väljer och vi visste ju tidigt att vi hade många olika perspektiv som vi ville utforska tillsammans med varandra och med lyssnare och att poddformatet skulle vara verktyget eller redskapet. Det var ju själva idén. Vår utmaning och det vi funderade på var om det skulle vara genomförbart och om vi skulle orka. Idéer och ämnen visste vi att det inte var någon brist på, vi tänkte oss ju som sagt väldigt många olika infallsvinklar på migrän. Vi hade ju också en tanke att när vi väl börjat så skulle ett ämne och en intervjuperson leda vidare till nästa fråga som var intressant att fördjupa sig i och det tycker jag verkligen har visat sig vara sant. Vi har ju flera syften med den här podden och ett av dem är att minska stigmat kring migrän. Det ville vi göra bland annat genom att sprida evidensbaserad kunskap, för vi tror att det är en bra väg framåt.
Leonora: Du, det här ordet – stigma – det har vi ju nämnt ibland i podden och det kommer vi säkerligen att nämna igen. Men vad betyder det egentligen? På vilket sätt är det kopplat till vårt ämne, migrän? Jo, man kan säga att stigma är att något utpekas som avvikande på ett negativt sätt.
Malin: Precis. Som om det inte räckte med att migrän är en komplex neurologisk sjukdom, enligt WHO en av de mest funktionsnedsättande sjukdomarna i världen, så är det en sjukdom som det finns väldigt lite kunskap om, i samhället i stort men även inom vården. Och det gör ju att även om det är 1,5 miljoner svenskar som lever med migrän så är det lätt att känna sig ensam och just avvikande när man blir så påverkad av något som många runt omkring tror är lite huvudvärk. Sedan vi startade Migränpodden har vi fått så många mejl och kommentarer från lyssnare som känner sig sedda och hörda och som känner sig mindre ensamma när de lyssnar på podden. Och det är vi så väldigt glada över och tacksamma för.
Leonora: Det är vi. Men för att vi ska känna oss mindre ensamma och konstiga så krävs det mer än att bara vi som lever med migrän lär oss mer om vår sjukdom. För vi har ju redan en sjukdom som är funktionsnedsättande och som medför en enorm sjukdomsbörda – vi behöver inte även den börda som stigmatisering medför. Och det är här ökad kunskap om migrän kommer in i bilden. För det är ju troligtvis inte så att den kollega som säger “Treo brukar funka för mig”, släktingen som säger “det kanske var för att du drack ett glas vin?” eller läkaren som säger att du rör på dig för lite, menar något illa. Men de vet för lite om en sjukdom som kan yttra sig på olika sätt för olika personer.
Malin: Precis. Och jag tror också att de välmenta råden i alla fall oftast är menade som försök att hjälpa en medmänniska som mår dåligt. På samma sätt kan ju olika försök att uttrycka medkänsla med en person som har kraftig och svårbehandlad migrän bli lite märkliga, som “men såå kan du ju inte ha det” eller liknande. Så det vi har försökt göra i den här podden är att ta upp och prata om ämnen som är svåra på olika sätt, och anledningar till att de är svåra kan ju vara dels för att de väcker mycket känslor och dels för att det inte finns några kristallklara svar. Hur är det med läkemedelsöveranvändningshuvudvärk, till exempel? Och hur många dagar kan man ta akutläkemedel? Är det olika antal dagar för olika sorter? Behöver man avgiftas helt från akutläkemedel innan man sätter in förebyggande behandling?
Leonora: Och här kan jag slänga in att den frågan – om man behöver avgiftas först eller om förebyggande behandling kan sättas in direkt – den diskuteras friskt även bland migränforskare internationellt.
Malin: Precis, så det är en fråga som vi kommer att återvända till eftersom den påverkar så många personer med migrän. Jag vill gärna nämna att det här även är sådant som berör oss två, både praktiskt och känslomässigt. Det är många gånger vi får hålla tillbaka känslor och mer personliga frågor under intervjuerna, för det passar inte riktigt in i sammanhanget. Men självklart påverkas även vi när de här tunga ämnena berörs.
Leonora: Ja, självklart är det så. Och en anledning till att den här podden finns, apropå känslor, är ju att eftersom migrän är så vanligt så finns det väldigt många människor som söker svar på hur de ska kunna lindra eller till och med bota sin sjukdom. Det är inte konstigt alls, även om just botemedel inte finns – i alla fall inte just nu. Och, det har vi ju pratat om tidigare, i de grupper som finns på sociala medier och i artiklar som skrivs eftersom många kommer att klicka på dem så förekommer det – det måste jag ändå säga – en hel del tokiga saker som presenteras som fakta. Det bubblar ju av frustration inombords, hos både dig och mig, när vi ser vissa påståenden och den frustrationen försöker vi kanalisera genom den här podden. Och vi försöker göra det på ett så sakligt sätt som vi förmår.
Det var en avstickare, apropå känslor. Ett annat ämne som vi har tagit upp i podden och som vi kommer att återkomma till många gånger är det här med episodisk respektive kronisk migrän. Definitionen av kronisk migrän är huvudvärk minst 15 dagar per månad, där minst åtta dagar kan klassificeras som migrän. Och det här ska pågå i minst tre månader. I podden har vi pratat mycket om kronisk migrän eftersom det är det vi själva lever med och eftersom det anses vara den mest funktionsnedsättande sorten. Men vi kommer, precis som flera lyssnare har önskat, att prata mer om episodisk migrän framöver. Dels för att det är den vanligaste formen av migrän och dels för att det är en väldig skillnad i sjukdomsbörda mellan olika personer inom den gruppen. Har man tre dagar med migränanfall i månaden så påverkar det livet på ett annat sätt än om man har tio dagar med anfall.
Malin: Och här sticker jag ut näsan lite och säger att det kanske är ännu mer stigmatiserande att ha migrän på ett sätt som inte stämmer överens med skolbokens migrän. Det vill säga, den kroniska migränen har ju inte ens funnits, kan man säga, förrän på senare tid. Därför har vi också velat prata om den. Det är också flera som har skrivit att de önskar att vi pratar mer om riskfaktorer för att utveckla kronisk migrän, det vill säga att gå från episodisk migrän till kronisk migrän. Det har vi ju pratat en del om och där kanske man kan tänka på att både ha respekt för sjukdomen genom att ta den på allvar, vilket man kan göra till exempel genom att försöka ta hand om sig själv och leva hälsosamt både fysiskt och psykiskt, samtidigt som man inte fastnar i ett undvikandebeteende och blir rädd för att förvärra eller utlösa anfall.
Jag tror att våra kommande avsnitt om ACT kommer kunna bli hjälpsamma när det gäller det. För hur gör man egentligen när man lever med en sjukdom som ena dagen kanske inte märks alls och nästa dag gör dig helt utslagen på grund av en mängd olika symptom? Du kanske har olika förkänningar som väcker rädsla och oro i väntan på nästa anfall. Hur lever du med en sån sjukdom, går det att få stöd i att minska sjukdomsbördan mellan anfallen? Här har Acceptance and commitment therapy, som det heter, haft stor betydelse för dig och mig, Leonora. Och om ett par veckor kommer vi att intervjua Rikard Wicksell som är psykolog och forskare i psykologi på Karolinska institutet. Han har också skrivit en bok om just ACT så vi ska prata med honom om hur man kan använda det när man lever med långvarig smärta.
I avsnitt nummer två pratade vi ju om balansgången mellan att föra dagbok för att lära känna sin migrän men samtidigt inte fastna i triggerhetsen. Överlag gillar jag tankar på att leva på ett sätt som jag mår bra av istället för att fastna i ett tvångsmässigt jagande av allt som gör att jag mår dåligt. Sen är det klart att jag behöver lära känna vad som är utlösande faktorer för mig. Men det kan inte helt få styra mitt liv, kontrollera det.
Leonora: Så är det ju. Och vi har ju alla våra käpphästar, ämnen vi återkommer till, och jag varnar för att det är precis vad jag ska göra nu. Det här med att “veta” – jag gör citattecken i luften nu – vad som är utlösande faktorer är ju inte så lätt. Att man tror att något är en trigger innebär inte nödvändigtvis att det är det. Vi har ju tagit upp olika exempel, det var nog också i avsnitt två, som det här med choklad och nackont. Är det chokladen som triggar ditt anfall eller blir du sötsugen i början av anfallet, när du kanske inte ens är medveten om att det är på gång? Är det nackont som triggar ditt anfall eller är nackont ett tidigt symtom på att ett migränanfall har börjat? Eller, som jag har insett med åren i mitt eget fall: är det starkt ljus som triggar vissa av mina anfall eller är jag mer ljuskänslig precis i början av anfallet, innan jag ens är medveten om att det har börjat? För en sak som vi ju vet är att ett migränanfall startar i hjärnan långt innan vi blir medvetna om det. Så det här är något man kan fundera över om det är så att man börjar utesluta fler och fler saker ur sitt liv, vare sig det är mat man inte vågar äta eller aktiviteter man inte vågar göra.
Malin: Helt sant! Jätteviktigt. För en människa som plötsligt känner att den är väldigt begränsad och avskärmad blir ju inte en lycklig människa, vågar jag påstå, och jag tänker att en olycklig människa (och nu tänker jag bland annat på signalsubstanser och sådant) nog blir en människa som lättare blir deprimerad och också därmed får fler migränanfall. Så då kanske det där med alla kostomläggningar man gjort, allt man inte får äta och dricka längre, att man är rädd för väderomslag eller vad det nu är, just skapar rädslor och oro istället för att förebygga migränanfall. För vi kan inte kontrollera allt.
Men jag tänker även på en annan sak som vi har haft lite som en röd tråd och det är det här med studier och vad som krävs för att det ska bli en “sanning” på forskningsnivå. Nu gjorde jag ett sånt citattecken i luften. Även om något är sant för en eller två personer så krävs det mer för att det ska bli ett statistiskt underlag, men det kan fortfarande vara sant för de två personerna. När det gäller just nackont är det ju däremot listat som ett symptom under migränanfall fick vi höra av Mattias Linde och jag har för mig att Lars Edvinsson sa att sötsug, för vissa, är en del av förfasen. Edvinsson sa också att det inte finns någon evidens för rödvin som trigger men jag kan väl säga att i mitt liv, ur den kunskap jag har byggt upp om mig själv, verkar det tydligt att alkohol ofta orsakar migrän, för mig, alternativt är det sena kvällar. Men jag inser att det verkligen är så att jag får prova mig fram och förutsättningarna är ju sällan exakt likadana så det gäller för mig att överväga vilka risker jag är villig att ta här och nu. Och lägga in vad som gör mig glad förstås!
Leonora: Jag håller med! Men jag är lite trött nu, jag minns inte riktigt hur vi kom in på det här? Ja, just det, vi började med ökad kunskap om migrän. Du, vad sägs om att vi använder oss av vår kunskap om hjärnan som ju behöver en paus ibland?
Malin: Genialt. Det gör vi. Hörs om en stund!
Leonora: Du, ska vi prata lite om framtiden då? Om vad vi planerar att ta upp eller vad vi skulle vilja ta upp i podden? Jag såg ju en intervju på årets Migraine World Summit som jag blev väldigt inspirerad av; den handlade om just migrän och stigma, och hur det påverkar måendet. Till exempel om man måste sjukanmäla sig från jobbet och redan har det svårt på grund av smärta, illamående eller vad man nu har för symptom, så är det ju sjukdomen som är bördan. Men om man vet, eller misstänker, att kollegor tror att man bara är hemma med lite huvudvärk? Eller att man “använder” – nu gör jag citattecken i luften igen – migrän som ett sätt att slippa något man inte vill göra? Då är det ju ytterligare något som kan försämra måendet, och det är just vetskapen om och oron för att man inte blir trodd på. Att man klandras för sin sjukdom.
När jag skrev en text om migrän i Dagens Nyheter för några år sedan, så var det faktiskt en bekant som mailade och sa att hon hade haft en kollega som ofta fick migränanfall när det var extra stressigt på jobbet. Och hon tyckte att han smet, helt enkelt. Men efter att ha läst texten så förstod hon att det inte hade varit på det sättet.
Så ett avsnitt om stigma och hur det påverkar oss som lever med migrän, det skulle jag vilja att vi gör. Det finns ju väldigt intressant forskning om det här, till exempel där man har undersökt hur personer som inte har migrän ser på sjukdomen. Det finns också en stor studie där flera tusen arbetsgivare har fått rangordna, om jag minns rätt, vilka sjukdomar de anser att det är okej att sjukanmäla sig för. Migrän hamnade långt ner på den listan. Så det är ett ämne som jag tycker skulle vara intressant. Du då, vad säger du om framtida avsnitt?
Malin: Men menar du då i den akuta fasen, att det inte är okej att sjukanmäla sig för migrän?
Leonora: Jag har ju inte den här framför mig just nu och du vet ju att jag inte gillar att gissa riktigt. Men det är så jag minns det, vi kan ju ta upp det här i ett avsnitt. Men om jag minns rätt. Det var inte en fråga om migrän i sig utan de fick en lista med sjukdomar och så skulle de rangordna att sjukanmäla sig för dem, i vilken ordning de skulle hamna. Så minns jag det.
Malin: Det låter ju jätteintressant. En av mina käpphästar är ju det här med just arbetslivet. Och det är ju för att det är så förbaskat svårt. Eller nej, för det är en utmaning. Sorry! Jag skulle vilja att vi fördjupar oss i det och intervjuar någon om vilket stöd som faktiskt finns att få när man är anställd; som till exempel särskilt högriskskydd och förebyggande sjukpenning. Sedan skulle vi kunna göra en lista över bra anpassningar som man enkelt skulle kunna göra på sin arbetsplats, vad man kan tänka på: till exempel att doftsanera om man sitter på kontor och undvika motljus från fönster. Kanske finns det någon som lyssnar nu som har något gott exempel från någon företagshälsovård eller något fackförbund som är duktig på migrän. Ett sådant avsnitt vore spännande.
Leonora: Det håller jag med om! Det kan bli lärorikt både för den som behöver anpassningar på sin arbetsplats idag och för oss som drömmer om att någon gång kunna arbeta igen. Att tänka på de här sakerna redan innan, så att säga.
Malin: Sedan har jag ett annat önskemål och det är att göra ett avsnitt som handlar om lite juridik, i form av beslut från myndigheter: hur läser och förstår man beslut om till exempel sjukpenning eller aktivitetsstöd och hur överklagar man om man behöver? Hur ser gången ut genom omprövning, förvaltningsrätt och så vidare? Jag har kontakt med en jurist som vi skulle kunna höra om han vill vara med och bli intervjuad. Han är duktig på hur läkarintyg skrivs och hur man läser beslut. Båda dessa ämnen är ju en del i ledet att utbilda både oss som lever med migrän och människor omkring oss. Och det blir också en chans att ta upp och diskutera vad vi som lever med migrän är med om i samhällslivet. En chans att bryta och luckra upp viktiga delar av det utanförskap och stigmat vi lever med. För det kan kännas obehagligt och inte särskilt värdigt att berätta om när du blev utförsäkrad, när din arbetsgivare inte ville byta lampor för att skapa en bättre arbetsmiljö eller när du igen har kräkts på perrongen på väg hem från jobbet. Men om vi sätter ett “vi” framför alla de sakerna så blir det lättare att bära. Och tyvärr så är jag helt övertygad om att det är många som delar de erfarenheterna. Det visar inte minst de mail vi får från er lyssnare.
Leonora: Det där låter som ett svårt avsnitt. Eller, nej, jag menar att det låter som en intressant utmaning! Förstås.
Jag gillar det du säger om ett “vi”, att sätta ett “vi” framför så att det man är med om kan bli lättare att bära. Så att man inte känner sig avvikande eller, som i alla fall jag ofta har känt mig under de här åren, misslyckad. Men jag tror också att det är viktigt att man använder det här på ett konstruktivt sätt, utifrån sin egen livssituation. För det handlar ju inte om att identifiera sig med migrän så pass mycket att det är allt man är eller att de enda som förstår en är andra personer som lever med migrän. Utan det handlar om, det är så jag ser på det i alla fall och jag tror att du gör det också, om att lära sig om sin sjukdom och att dela med sig av den informationen till andra som påverkas – familj, vänner, kollegor – så att man kan leva ett så bra liv som möjligt. Ett liv som inte enbart kretsar kring sjukdomen.
Malin: Nej, och det är jättebra att du säger det för syftet är ju verkligen att migränen ska ta så lite plats som möjligt även om den neurologiska sjukdomen migrän, som du sa tidigare, inte går att bota. Men för det behöver vi en del redskap där kunskap är ett.
Då tar jag chansen att fråga dig, Leonora, vad skulle du vilja säga till någon, jag använder den här frågan som vi har haft med oss under de här tio avsnitten, som har det tufft med sin migrän idag eller som är inne i en svår period?
Leonora: Jag funderar på, och du får berätta vad du tänker om det sen, om man under de värsta dagarna med anfall ens är särskilt mottaglig för råd eller uppmuntran? Det är säkert olika för olika personer men just i den där akuta fasen – och nu pratar vi om anfall där trafikljuset visar rött – kan i alla fall jag mest känna “men lämna mig ifred” som svar på goda råd. Så jag tror nog mer på att under de dagar som är bättre – eller till och med bra, om man har sådana – att då öva på sådant som man tror kan vara bra att använda när det blir värre. Att kanske ha en avslappningsövning eller meditation man lyssnar på, även om man inte är särskilt närvarande på grund av smärtan. Eller ett pass med migränyoga – och då menar jag den typen som är till för dagar med kraftiga symptom – som man till och med kan göra i sängen. Typ andas in, försöka vända på sig, krama kudden och andas ut. Att ha en rutin, något som får en att må bra i vardagen och som man kan anpassa under de dagar då det är extra tufft. Som en trygghet. Inte för att det kommer att stoppa anfallet, det är inte det jag säger, men det kanske kan ge en liten knuff i rätt riktning mentalt. Men nu utgår jag bara ifrån mig själv, hur jag försöker tackla de värsta dagarna eller dygnen. Vad skulle du vilja säga till samma, eller kanske en annan person, så att den första inte får för många oombedda råd och tänker “men lämna mig ifred”?
Malin: Jag hoppas att den första personen säger lämna mig ifred.
Leonora: Rakt ut, menar du? När den lyssnar på podden så säger den lämna mig ifred?
Malin: Ja, för jag hoppas att den som tycker att podden är för peppig stänger av. Jag pratade med en tjej häromdagen som tyckte att det var jätteskönt under jobbiga dagar att sätta på vår podd. Hon lyssnade en kvart och sedan stängde hon av. Jag tänker nog ändå att man får ta till sig svaren om man orkar och orkar man inte så behöver man inte. Jag tänker nog ändå som svar på din fråga, då är jag den här jobbiga nu som ändå svarar.
Leonora: Jag tror båda behövs.
Malin: Ja, jag tror det. Jag har tänkt ett tag på den här frågan för vi har försökt spela in så många gånger. Så det har gett möjlighet att tänka lite. Första gången jag svarade på den här frågan var i vårt första avsnitt. Och jag känner att jag kan på riktigt kroka arm med Malin i avsnitt ett. Minns du vad hon svarade?
Leonora: Att det kommer att bli bättre?
Malin: Ja, och jag vet att när jag svarade det i avsnitt ett så blev jag själv lite förvånad för jag har nog aldrig, jag har ju berättat om mina depressioner, och jag har nog i långa perioder inte haft något hopp. Men jag insåg i det där första avsnittet att oj vad mycket det har hänt de här sista 5-10 åren, i alla fall när det gäller migränen. Och om jag ska kroka arm med den här personen som sa det här i vårt första avsnitt att det har hänt jättemycket de sista 5-10 åren. Och om jag då har haft migrän sen jag var 11-12 år, så det blir 37 år nu, och så de sista 5-10 åren har utvecklingen exploderat. Mattias Linde sa att innan det hände så här mycket på migränfronten var under triptanboomen.
Leonora: Ja, i början av 90-talet.
Malin: Jag var med då också, jag är så gammal. Och det var fantastiskt för det innebar att man kunde medicinera och leva, trots migrän. Jag tycker att under de här 10 avsnitten har de forskare vi har träffat i podden har förstärkt den känslan. Mattias Linde uttryckte sig nästan på samma sätt, att de senaste 5-10 åren har det hänt en revolution på migränområdet. Och Lars Edvinsson har ju varit en av drivkrafterna i den forskningen och även Kristina Gemzell Danielsson beskrev ju att vi står inför att det kommer komma mer individualiserad behandling när det gäller hormoner. Vilket också kommer göra det möjligt för de som har menstruationsrelaterad migrän. Så hopp finns att vi alla kommer må bättre i den här sjukdomen! Men det kräver förstås att vi får den vård vi behöver.
Leonora: Du, det där hoppas jag att den som har det extra svårt kan ta till sig! För det stämmer verkligen.
Malin: Eller så pausar man och lyssnar färdigt en annan dag. Då är det dags att säga tack och hej då för den här gången. Det var roligt att äntligen kunna genomföra den här inspelningen. Vi nämner även idag att vi har öppnat ett swishkonto och vi tar gärna emot donationer för de kostnader som krävs för att göra Migränpodden. Det är digitala tjänster för att spela in podden, för att transkribera den, för hemsidan där vi lägger upp texten och länkar och för att kunna publicera podden.
Leonora: Vill du stötta oss för att du som vi tycker att det är viktigt att sprida fakta och evidensbaserad kunskap om den neurologiska sjukdomen migrän så skänk gärna valfri summa till podden. Alla uppgifter om hur du gör finns på vår hemsida och på våra sociala medier. Och tusen tack till er som redan har swishat, det betyder mycket för oss. Dela gärna och sprid ordet om att vi finns! Och som vanligt så tar vi gärna emot förslag, ris och ros så det är bara att mejla på migranpodden@gmail.com eller följa oss på sociala medier.
Malin: Tusen tack för idag, Leonora! Och tack katten Oscar som varit med till och från. Vi ses och hörs snart igen.